Allt börjar här

Hon drömmer om honom varje natt, han kommer till henne när hon sover, de samtalar som de brukar, leker ta fatt och bara sitter tätt bredvid varandra på den låga muren – Jag visste inte att du hade en dotter, säger hon till honom. Han skrattar så där öppet och hjärtligt och ser kärleksfullt tillbaka på henne. Han lutar sitt huvud tillbaka och blundar mot solen en stund, säger sedan utan att öppna ögonen: - Jag är så glad över att du är hos mig, när du är hos mig är jag så glad. – Klart jag kommer till dig, svarar hon. Tillsammans njuter de av solen som värmer. Den stora trädgården står i blom, färgerna glider in och ut ur varandra, det är tillräckligt att bara betrakta den, som en tavla, varje stund är något nytt för ögat. Då kommer den stora hunden, med lugna säkra steg. Hon sitter på ryggen, hon den lilla. Hon kan inte vara mer än två år gammal, klädd i en lätt rosa klänning i tyll och i håret har hon ett band med små broderade rosor. Hon ropar: Pappa, pappa se jag rider på hunden!

Det som ändå har betydelse…

Ibland måste livet tömmas på intryck för att behålla betydelse. Bort rösterna, bullret och de svaga tjuten. Jag orkar inte med de svaga tjuten från mobilladdaren, klockan och radion som surrar i felinställd station. Ekot av mina steg och av mina egna uppgivna suckar förmerar sig och mig, men är också beviset på att nu är det bara jag. Så småningom när ekot inte längre skrämmer, kroppens konturer blir tydligare och talets, öppnar jag dörren, låter dagsljuset flöda i rummet.

Livets stora tragedier går att hantera som tomma mjölkpaket som med några snabba fasta grepp viks ihop till små kompakta fyrkanter, får sin plats bland andra snyggt hopvikta kartonger. Jorden har blivit så liten, vilar lugnt i min hand, människorna springer runt som yra höns och bilar åker och krockar. Och pulsen, jordens puls slår hela tiden.

Linjerna som tidigare inte gick att följa är nu raka och mönstren träder fram. Bilderna, de avgörande, de enda som finns kvar. Sorgen för alla döda som bärs och famnas i kärlek. Alldeles tydliga, men små minnesmärken i de sörjandes pannor som ett löfte om att aldrig glömma dem, de döda. Deras rörelser och längtan, deras skönhet och djup. Och glädjen för de nyfödda som bubblar upp som ett glas klart källvatten ur en brunn. Ögon möter ögon, de lekande ljuden, navelsträngen till det viktigaste finns kvar. När vi står mitt i är inget starkare. De som bär tyngre kommer också att vara de som gläds allra mest när den stunden kommer.

Då med jorden i handen pulsen och bilderna går den att upptäcka, därnere någonstans i Europa, Sverige, södra delen i ganska mitt i Västerås vid ett köksbord någonstans inom, en kugge. Kuggen, en liten och orörd, bara väntar. Det enda den vill är att bli upptäckt, sedd och dess möjligheter utdragna till sin yttersta gräns. Bland alla intryck går den inte att se, fram och tillbaka går vi över den, missar den ideligen, det händer tom att ögonen vilar en stund på den, men utan närvaron lyckas vi inte slita den från sin bakgrund. Där finns den djupt inbäddad som i en liten ficka.

Ibland måste livet tömmas på intryck för att behålla betydelsen. Då först upptäcka det som annars inte går att ana.