Ibland måste livet tömmas på intryck för att behålla betydelse. Bort rösterna, bullret och de svaga tjuten. Jag orkar inte med de svaga tjuten från mobilladdaren, klockan och radion som surrar i felinställd station. Ekot av mina steg och av mina egna uppgivna suckar förmerar sig och mig, men är också beviset på att nu är det bara jag. Så småningom när ekot inte längre skrämmer, kroppens konturer blir tydligare och talets, öppnar jag dörren, låter dagsljuset flöda i rummet.
Livets stora tragedier går att hantera som tomma mjölkpaket som med några snabba fasta grepp viks ihop till små kompakta fyrkanter, får sin plats bland andra snyggt hopvikta kartonger. Jorden har blivit så liten, vilar lugnt i min hand, människorna springer runt som yra höns och bilar åker och krockar. Och pulsen, jordens puls slår hela tiden.
Linjerna som tidigare inte gick att följa är nu raka och mönstren träder fram. Bilderna, de avgörande, de enda som finns kvar. Sorgen för alla döda som bärs och famnas i kärlek. Alldeles tydliga, men små minnesmärken i de sörjandes pannor som ett löfte om att aldrig glömma dem, de döda. Deras rörelser och längtan, deras skönhet och djup. Och glädjen för de nyfödda som bubblar upp som ett glas klart källvatten ur en brunn. Ögon möter ögon, de lekande ljuden, navelsträngen till det viktigaste finns kvar. När vi står mitt i är inget starkare. De som bär tyngre kommer också att vara de som gläds allra mest när den stunden kommer.
Då med jorden i handen pulsen och bilderna går den att upptäcka, därnere någonstans i Europa, Sverige, södra delen i ganska mitt i Västerås vid ett köksbord någonstans inom, en kugge. Kuggen, en liten och orörd, bara väntar. Det enda den vill är att bli upptäckt, sedd och dess möjligheter utdragna till sin yttersta gräns. Bland alla intryck går den inte att se, fram och tillbaka går vi över den, missar den ideligen, det händer tom att ögonen vilar en stund på den, men utan närvaron lyckas vi inte slita den från sin bakgrund. Där finns den djupt inbäddad som i en liten ficka.
Ibland måste livet tömmas på intryck för att behålla betydelsen. Då först upptäcka det som annars inte går att ana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar