• God is pinning me down!
  
• That's what She does these days to secure her resources…
  

 

Not even a step, just lie down for a minute and let it get to you. I think it´s about looking up or maybe looking down viewing the whole world in all its frailty and beauty and letting it flow through you. Not just looking at, but into something that´s a part of you and you and me, we all, are a part of. We can build walls, block some of us and some of them out, it will hurt less, but it also make life very small. There is a constant fear about our wrongdoings in all of us, a fear that grows out of the misunderstanding that we should be flawless.

People die, relationships are broken, love is suddenly not felt, it vanishes, and cruel actions are done to harmless people. But people are also born, they feel warmth to strangers, they do the right thing even if it means changing and the young believe in the future, in their mothers and fathers, they believe in tomorrow.

I am pinned down, without anxiety
I turn back, gather all the broken pieces, let them linger before me and then when its time let the prayer come and let God bring the blessing that we all need.

 

Allt börjar här

Hon drömmer om honom varje natt, han kommer till henne när hon sover, de samtalar som de brukar, leker ta fatt och bara sitter tätt bredvid varandra på den låga muren – Jag visste inte att du hade en dotter, säger hon till honom. Han skrattar så där öppet och hjärtligt och ser kärleksfullt tillbaka på henne. Han lutar sitt huvud tillbaka och blundar mot solen en stund, säger sedan utan att öppna ögonen: - Jag är så glad över att du är hos mig, när du är hos mig är jag så glad. – Klart jag kommer till dig, svarar hon. Tillsammans njuter de av solen som värmer. Den stora trädgården står i blom, färgerna glider in och ut ur varandra, det är tillräckligt att bara betrakta den, som en tavla, varje stund är något nytt för ögat. Då kommer den stora hunden, med lugna säkra steg. Hon sitter på ryggen, hon den lilla. Hon kan inte vara mer än två år gammal, klädd i en lätt rosa klänning i tyll och i håret har hon ett band med små broderade rosor. Hon ropar: Pappa, pappa se jag rider på hunden!

Det som ändå har betydelse…

Ibland måste livet tömmas på intryck för att behålla betydelse. Bort rösterna, bullret och de svaga tjuten. Jag orkar inte med de svaga tjuten från mobilladdaren, klockan och radion som surrar i felinställd station. Ekot av mina steg och av mina egna uppgivna suckar förmerar sig och mig, men är också beviset på att nu är det bara jag. Så småningom när ekot inte längre skrämmer, kroppens konturer blir tydligare och talets, öppnar jag dörren, låter dagsljuset flöda i rummet.

Livets stora tragedier går att hantera som tomma mjölkpaket som med några snabba fasta grepp viks ihop till små kompakta fyrkanter, får sin plats bland andra snyggt hopvikta kartonger. Jorden har blivit så liten, vilar lugnt i min hand, människorna springer runt som yra höns och bilar åker och krockar. Och pulsen, jordens puls slår hela tiden.

Linjerna som tidigare inte gick att följa är nu raka och mönstren träder fram. Bilderna, de avgörande, de enda som finns kvar. Sorgen för alla döda som bärs och famnas i kärlek. Alldeles tydliga, men små minnesmärken i de sörjandes pannor som ett löfte om att aldrig glömma dem, de döda. Deras rörelser och längtan, deras skönhet och djup. Och glädjen för de nyfödda som bubblar upp som ett glas klart källvatten ur en brunn. Ögon möter ögon, de lekande ljuden, navelsträngen till det viktigaste finns kvar. När vi står mitt i är inget starkare. De som bär tyngre kommer också att vara de som gläds allra mest när den stunden kommer.

Då med jorden i handen pulsen och bilderna går den att upptäcka, därnere någonstans i Europa, Sverige, södra delen i ganska mitt i Västerås vid ett köksbord någonstans inom, en kugge. Kuggen, en liten och orörd, bara väntar. Det enda den vill är att bli upptäckt, sedd och dess möjligheter utdragna till sin yttersta gräns. Bland alla intryck går den inte att se, fram och tillbaka går vi över den, missar den ideligen, det händer tom att ögonen vilar en stund på den, men utan närvaron lyckas vi inte slita den från sin bakgrund. Där finns den djupt inbäddad som i en liten ficka.

Ibland måste livet tömmas på intryck för att behålla betydelsen. Då först upptäcka det som annars inte går att ana.

Mellan

Mellan orden mellan det ena och det andra, mellan dagar av hopp och glädje och dagar som oanat halkar ner under det fortfarande gröna på marken, mellan rummen bär det ändå överraskande nog. Ibland prövar jag om det håller, studsar lite med hälarna i marken. Jag finns, marken tar emot och bär.

Det sägs att om man under rätt omständigheter kommer till Niagarafallen har det mellan fallen bildats en bro som inte bara förbinder fallen med varandra utan även länderna. De som vågar och har tron kan vandra mellan länderna och över fallen till varandra och med varandra som i en saga. Om det är sant eller inte spelar mindre roll, inget är svårare än att vandra där inga vägar finns att följa och inget mer hoppfullt än vägar av vatten som plötsligt uppstår under rätt omständigheter.

Ja vägar upptrampade och väl beredda är goda vägar. Tillsammans bildar världens upptrampade vägar och stigar av pilgrimer jordens akupunkturpunkter. Vi helar världen genom att vandra den. Det ska också komma dagar då ej beträdda platser ska beträdas, stigar som aldrig vandrats hittas. Smärta är ibland helande, men helande är också smärtsamt. Det är mellan rummen helandet sker.

Grinden står på glänt, sången leder mina steg, rummen bjuder in. Amen

In between

Between words, between the first and second, between days of hope and glory and the days slippery without warning slides beneath the still green on the ground, in the space between life still survives surprisingly enough. Sometimes I try the ground if it holds me, I bounce, my heals going up and down on their own. And yes, still there, the ground and I.

It has been told that if you under certain circumstances arrive to Niagara Falls, a bridge has been built up combining not only the falls to each other but also the countries. They who dares and believe can walk between the countries and over the falls, reaching each other as well as walking together, like a fairytale. If its true or not is less interesting, nothing is harder than walking without roads to follow and nothing more hopeful than roads of water built up under certain circumstances.

Yes, roads well walked and prepared are good roads. All the well-worn paths and tracks, by pilgrimage shape the acupuncture dots of the earth. We heal the earth through wandering it. The day will also come when space not wandered shall be wandered for the first time, paths never set foot upon shall be found. Pain is sometimes healing, but healing is also painful. It's in the space between healing can happen to us.

Slightly open gate, steps led by singing tone, space a warm invite. Amen